Vi pratades vid innan jul, vi sågs idag,du finns inte mer…
Listan kan göras oändlig
För sisådär 25 år sedan tänkte jag inte kan väl jag jobba med ungdomar och så mötte jag er,alla fina ungdomar med tunga ryggsäckar, ont i själen,oupptäckta svårigheter, relationstrassel,spänningssökare,sorgsna fina fina människor.
Jag började möta er för samtal om riskbruk och undrade varför vi som profession inte undersökte vad och hur vi kunde förstå,kartlägga, samverka med er familjen ,skolan barnpsykiatri, socialtjänst..
Jo det kunde vi och det gjotde vi. Fältsekrerare upptäckte, påtalade,ringde er och era föräldrar.
Vi sågs och ofta ofta visste ni varför och berättade för mig. Ibland behövdes tydligare samverkan mellan era föräldrar, ibland något skolan kunde lösa,ibland något barnpsykiatri kunde medverka till lösning för och ofta fortsatte vi våra samtal och många gånger hittade ni vägen till ett vuxenblivande och användning av era resurser.
Jag fick möta er i sorg,glädje, lycka,smärta.
Vi jobbade med framtid men ibland tog livet slut.
Att möta unga människor på väg in i beroende, utanförskap, kriminalitet, psykisk ohälsa tidigt och multidisiplinärt är avgörande för att hitta varje individs lösning, stöd,anpassning och behandling.
Det finns magiska ögonblick som lärt mig det jag vet om beroende, neuropsykiatri,psykiatri, prevention och behandling.
Att alltid öka empatireglaget när det är extra svårt.
Att alltid försöka förstå innan hjälp sätts in.
Att inte tolka utan våga fråga och agera.
Att alltid leta efter styrkor och resurser.
Att samverka.
Innan vi vet Vet vi inte.
Om jag som behandlare förstår att innan beredskap till förändring uppstår måste vi mötas på dina villkor inte mina.
Ge inte upp! Tillsammans och bara tillsammans kan vi göra skillnad.
